Grattis Tea Juteström!

 

20181124_154301 (1)Den 24 november, på Kronobergs bokmässa, presenterades de tre finalisterna i skrivtävlingen Tea Juteström, Hanna Fransson och Johanna Lindblom. Stort grattis alla tre! På bilden läser författaren Cecilia Davidsson upp juryns motivering.

Förstapriset gick till Tea Juteström. Teas text kommer här i sin helhet:

Tea Juteströms tävlingsbidrag till Läsfests Skrivtävling

Hans hår blev alltid ljusare på sommaren. Honungsfärgade slingor lekte kurragömma mellan de bruna och jag ville ropa hittad! varje gång jag fick syn på en ny. När solen nu lyste rakt på honom syntes de extra tydligt, fick hela honom att glänsa.

Vågorna slog mot bryggan och jag följde skuldrornas skarpa rundningar med blicken.

”Tack.”, sa han och vände sig om när jag hade tagit ett steg tillbaka, efter att ha låtit mina händer dröja sig kvar vid hans ryggtavla.

Akneärren kändes knappt under fingertopparna och de hade bleknat så mycket att de var svåra att se, men jag visste att de fanns där.

Han var hundrasjuttiotre centimeter solbränd hud som log mot mig, och när han slutade göra det såg jag att han hade solkräm på kinden, där hans smilgrop gömde sig någonstans inuti huden. Han måste ha lett när han smorde in sig i ansiktet.

”Vänta, du har lite mer…”

Jag sträckte fram fingertopparna och masserade in den överblivna krämen över hans kind. Kände den solvarma hettan som strålade från honom mot mina händer. Solkrämen fick hans kropp att skifta i mjölkvitt.

”Vad har jag?”, frågade han och skrattade.

För torr i munnen för att kunna svara. Svalde, svalde, svalde.

Du har allt.

”Lite solkräm, bara.”

Tjugo minuter senare droppade vattnet från mitt hår och han hängde på bryggans kant med armbågarna som enda koppling mellan honom och plankorna.

”Ska du inte bada mer?”, frågade han och hävde sig upp ur vattnet. Han satte sig bredvid mig och mörkret spred ut sig över träet underifrån hans kropp. Erövrade det ljusa.

Jag ryckte på axlarna. ”Det blev kallt nu.”

”Du kan sitta på mina axlar om du vill, så skjuter jag iväg dig.”, sa han och log.

”Jag är längre än dig.”

Kanske hade han råkat sätta sig på några småstenar, för han tryckte sig plötsligt mot mig och jag kunde inte andas. Jag önskade att jag hade kunnat odla en vinranka eller murgröna ur fingertopparna och fläta ihop oss så att han aldrig skulle kunna dra tillbaka sitt ben.

Han log, och när han gjorde det var det enda gången man såg att han saknade en bit av sin ena hörntand. Efter att han hade tappat den tog det flera veckor innan någon insåg att hans tand faktiskt hade gått av och då hade han redan hunnit glömma vad som hade hänt. Det var vad han sa i alla fall.

Jag drog pekfingret över hårstråna som täckte mina smalben. Pillade bort det mörka från vattnet som fastnat i dem.

”Du?”, frågade jag.

”Mm?”

Han ritade en åtta på vattenytan med sin stortå om och om och om igen, oändligt många gånger.

”Jag tänkte bar… Alltså. Jag har tänkt lite.”

I ögonvrån såg jag att han nickade åt mig att fortsätta. Jag kände tungan som sänktes inför första stavelsen, såg framför mig hur orden tog form i munnen.

”Jag gillar verkligen dig.”, viskade jag.

Han stirrade på mig. Jag såg rynkan som bildades mellan hans ögonbryn, det doftade torra barr och sjövatten och jag klarade inte av att svälja. En sten skar in i mitt knäveck.

Han lät orden fall fritt mellan oss i nästan tio sekunder innan han fångade upp dem, bara några andetag innan jag skulle ha krossats mot bryggkanten tillsammans med dem.

”Men du vet ju.”, sa han.

”Vadå?”, frågade jag.

”Att jag vill vara med Selma nu. Jag väntar bara på att hon ska fatta att hon vill vara med mig också.”

Jag sköt mig närmare kanten och sandkornen skavde mot huden. ”Det har du inte sagt.”

”Nej, men det fattar du väl? Jag pratar ju om henne hela tiden.”, sa han. Han log och puttade till mig. ”Hör du, jag trodde du visste det.”

Jag torkade mig i ögonen med fingertoppar av russin och nickade. ”Jag fattar. Det är lugnt.”

Sedan gled jag ner i vattnet. Hörde honom säga mitt namn. Blåste ut luft så att jag sjönk tills jag kände sanden med händerna, sökte mig framåt. Jag vände mig uppåt, låg raklång på botten och stirrade upp på ljuset som strilade ner genom ytan och fick vattnet att glöda.

Fan. Fan fan fan.

Annonser

Om Lisa Moraeus

Vikarierande projektledare för Läsfest 2018. Författare, föreläsare och coach, bland annat med inriktning på ideellt ledarskap.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.